Vipassana – 10 dagar i tystnad

                  “10 dagar i tystnad”
            om Vipassana, källan till Mindfulness
av Peter Buchar 

Tåget, som fört mig genom natten från Granada, vid foten av Sierra Nevada i Andalusien, möter gryningen dunkande fram längs Medelhavet. Jag intar långsamt en enkel, typisk spansk, frukost. Kaffe samt några bitar rostat bröd med olivolja. Än så länge är jag ensam i restaurangvagnen. Klockan är bara drygt 6 … jag känner mig pigg, trots en nästan sömnlös natt i den trånga varma liggkupeén. Det är tidig november 2004, och jag är på väg att senare samma dag “checka in” på meditationscentret Dhamma Neru, en bit norr om Barcelona, uppåt bergen till.

Det är dags för en ny “resa”. En riktig djupdykning in i kroppen, med hjälp av en meditationsteknik som kallas Vipassana. Resan går över 10 dagar, på ett och samma ställe, innanför låsta portar.
Tillsammans med ett 50-tal andra människor ska jag sitta och meditera mer än 10 tim/dag. Endast frukost och en tidig lunch kommer att serveras. Vi måste lämna ifrån oss skrivmatrial, mobiltelefoner, böcker, etc. Vi får underteckna ett avtal om att fullfölja hela kursen, och att lyda alla regler. Förutom de ovan nämnda, ska vi också iakttaga s.k. “Noble Silence” : 1/ inget prat 2/ ingen ögonkontakt 3/ ingen kroppskontakt. Vi får heller inte praktisera några andra tekniker eller övningar … inkl. vanlig gymnastik eller joggning i trädgården. Endast promenader är tillåtna.

Under 10 dagar ska vi leva tätt tillsammans. Kvinnor och män bor och äter åtskilda, men mediterar i samma stora sal. Vi män (25 st) sover i små spanska våningssängar, i ett enda stort rum. Det är trångt, och svårt utan kroppskontakt. Mycket respekt är absolut nödvändigt.

För tredje gången ska jag nu göra samma resa … varför ? Ja, det har jag frågat mig själv då och då det senaste halvåret i väntan på denna kurs. Det är jättejobbigt, långtråkigt, fysiskt och psykiskt smärtsamt … det “drar upp” en massa saker, som inte alltid är speciellt trevligt att “titta på” etc.

Ändå kan jag inte hålla mig härifrån .

Efter de här 10 dagarna är jag helt slut, men samtidigt full av energi och sköna känslor. Jag har också noterat att jag, under en period efter kursen, är klart mindre reaktiv, dvs jag reagerar inte lika mycket på händelser runt omkring mig. Jag upplever också att jag lyssnar bättre, och inte alls på samma sätt blir frustrerad eller irriterad när saker och ting inte “går min väg”… och folk får vara som dom är … det är skönt !

Enligt ett antal ”läror” från österlandet, och enl. Goenka, mannen från Burma som arbetat fram den version av Vipassana som jag studerar, så är det just våra reaktioner som är den största anledningen till att vi nog ofta mår sämre än vi vill erkänna.
Goenka pratar dessutom mycket om hur viktigt det är att vi lär oss att “se”, att observera, lyhört och vaksamt, allt som sker i kropp och sinne. Därefter ska vi sedan agera, på ett sunt sätt, som varken skadar oss själva eller andra.  Agera, inte reagera !
Detta är inte något man lär sig i en handvändning, eller på en kurs. Inte heller genom att läsa en bok. Utan istället genom träning, nyfikenhet, öppenhet, tålamod m.m.
Goenka : ” Vi ska lära oss att observera det som är, just nu, precis som det är, inte som vi skulle vilja att det vore”
Uppmärksamhet, och ett nollställt balanserat iakttagande (attention and equanimity) är nycklarna. Det är den egna upplevelsen, i den egna kroppen, som är själva inlärningen. Enl. Goenka finns inga alternativ. Om man nu vill rena sitt sinne och nå vishet i livet, vill säga. Och det är detta som är själva syftet med Vipassana.

Själv är jag nöjd om jag så småningom kan komma en liten bit på väg dit, bl.a. med hjälp av denna metod. Men jag är också här, på denna speciella kurs, för att jag är fascinerad över att det verkar vara så otroligt svårt att göra just detta ; bara observera, det som är …
Vipassana är en väldigt annorlunda träning. I de flesta andra meditationer, så även i Qigongen, strävar vi ju oftast efter att skapa ett “bättre” tillstånd. Med hjälp av visualiseringar, andetaget eller div. mantror och ljud, skapar vi vibrationer i kroppen. För att lugna sinnet, må bra, eller för att uppleva andra medvetandetillstånd.
I Vipassana möter man istället kroppens vibration/frekvens, just nu.

Enl. Goenka, och enl. Buddha själv, så är det just mötet med denna naturliga vibration, som öppnar upp för den rening av sinnet, som är nödvändig för att nå djup inre frid. Många andra metoder tränger på något sätt ner det svarta och det svåra, det vi inte vill kännas vid. Vi vill ju så gärna att livet ska vara ljust, lätt, angenämt och behagligt

Därför går vi omkring som “sovande vulkaner med förträngda känslor inom oss”. I den västerlänska psykologin är vi ju sedan länge också medvetna om detta , och finner olika sätt att närma oss “problemet”, och eventuellt lösa det, åtminstone delvis.
Att sitta och meditera i 10 dagar kan tyckas väl extremt. Och det är det naturligtvis i många fall. Vipassana är inte för alla, men är man nyfiken så … kroppen gömmer många hemligheter, och under 10 dagar i tystnad, med slutna ögon, finns det stora möjligheter att stöta på några stycken ! Trevliga som otrevliga.

Under kursen får vi varje kväll lyssna på en tim video med Goenka själv. Han förklarar varför vi gjort det vi gjort under dagen, hur vi ska gå vidare i tekniken nästa dag, och varför. Han förklarar på ett, upplever jag det, otroligt klarsynt, intelligent och närmast vetenskapligt sätt, syftena och vinsterna med Vipassana.
Det finns inget att säga … det går bara rakt in, och ger kraft och motivation inför ännu en lång dag med korslagda ben !

*******

Väntande på Barcelonas stora station … tåget upp mot bergen dröjer … så längtar jag. Till att få sätta mig där, på min anvisade plats, bortom telefoner, möten och måsten … jag längtar också till att få leva riktigt enkelt i 10 dagar. Meditera-sova-äta … ingenting annat. Men mest längtar jag till tystnaden. För mig är det en fantastisk upplevelse, en gåva, att få leva i tystnad tillsammans med ett så stort antal människor, under så många dagar

Så småningom når jag centret, och går igenom ovan nämnda incheckningsprocedur. Under några timmar hinner vi hälsa på varandra, de flesta männen är runt 40-50, innan vi får vår personliga plats i den stora meditationssalen. Vi har sagt hej då, lycka till … “vi ses om 10 dagar”.
Efter introduktion och någon timmes meditation är det så Noble Silence som gäller. I tystnad borstar 25 män sina tänder. Det är en väldigt speciell känsla när vi kryper ner i våra sängar, efter att tyst, alla på vårt egna sätt , markerat “det personliga reviret”.

Det känns spännande, lite skrämmande. Dag tio känns långt, långt borta. Lyset släcks kl. 21.30, och vi vet alla, att kl. 04.00 så kommer gonggongen att ljuda ur mörkret, för att kalla oss till första passet. En halvtimme senare ska vi sitta på anvisad plats.
Jag vet inte hur de andra mår … jag bryr mig inte. Jag somnar in efter några minuter, trött och tacksam över att resan äntligen börjat.

Vi pratar inom Qigongen om hur en avslappnad kropp hjälper sinnet att slappna av, och vice versa. Detta samband har jag upplevt så många ggr, men aldrig riktigt förstått på en djupare nivå, förrän jag gav mig själv möjligheten att bara sitta … länge … utan att göra något, utan att åstadkomma något, eller sträva någonstans.

Det är absolut inte lätt, tvärtom. Sinnet (the mind) är som en superpigg, nyfiken apa, som hoppar från gren till gren, från tanke till tanke, till synes helt planlöst. Detta faktum står snabbt klart, så fort man sätter sig ner och blundar en stund.
Goenka: “Vi tycker att vi har kontroll över oss själva och våra liv, men vi kan inte ens sitta stilla en stund och neutralt följa vårt eget andetag under en minut, utan att tanken går någon annanstans. Vad är det för typ av kontroll?”
Och visst ligger det något i det.

*******

När jag nu då sitter där i salen till slut, så märker jag hur frestelsen trycker på redan efter några timmar … att lite, lite, bara lite … använda tekniker från andra typer av meditationer, t.ex. Qigong, för att göra sittandet en aning enklar och bekvämare. Jag märker så väl, så klart, hur svårt det är att hålla ett iakttagande, balanserat sinnelag … observerande kroppens smärta som vore den inte min.
Som jag nämnde tidigare, så är detta tillstånd, denna observerande balans i sinnet, själva nyckeln till det som Goenka kallar “reningen av sinnet” ( the purification of the mind). Han inbjuder oss till att försöka se det som att varje gång vi lyckas skapa detta tillstånd av observerande balans, om än bara för några sekunder, så tas viktiga steg. Träningen byggs upp runt just detta observerande av vad vi än känner i våra kroppar, från behagfulla tinglande sensationer till skarp smärta eller tung, molande värk … eller kanske av frestelsen att just blanda in andra tekniker, eller av lusten att ändra position, eller av mörka, destruktiva tankar  eller känslor etc.  Allting observeras …

Vi “kopplar in” attityden att allting, hela tiden, är i konstant förändring, att det jag upplever just nu, allt kommer att förändras. Vi observerar, utan att identifiera någonting som mig eller mitt.

Tanken är, och detta är också vad Gotama Buddha kom fram till under det berömda trädet för 2.500 år sedan, att sensationer i kroppen (som är ett resultat av, antingen en kontakt med omvärlden via något av sinnena, eller en kontakt med en tanke eller känsla) … alltid leder vidare … mot någon typ av reaktion.
Däremellan finns, i många av oss, ett starkt behov av att värdera det vi upplever, antingen som bra eller dåligt. Vi vill sedan ha mer av det vi tycker om, det som är behagligt, samt stöta bort det vi inte tycker om, och det är detta som är själva reaktionen.

Alltså :  först en sinneskontakt, därefter en “sensation” eller kroppsförnimmelse. Sedan en värdering, följt av reaktion … positiv eller negativ.

Eftersom samtidigt allting är ett och detsamma, bara vibrationer på olika våglängder, så observerar vi sinnet och kroppen på samma gång.
Vinsten då ?
Jo, vinsten ligger bl.a. i att själva observerandet i balans(alltså utan värdering), i sig själv stimulerar till förändring. Vi observerar den naturliga vibrationen i kroppen, håller inte fast vid den … då är den fri att “gå vidare”.

Låt mig här ta ett enkelt exempel ur min egna vardag, för att tydliggöra detta fenomen. En längre period har jag prövat att bo nere i Andalusien i södra Spanien. Somrarna är där stekheta ! Jag fann mig själv då och då störas av hettan … ibland närmare 40 grader uppe i Granada. En dag i juni (ett par veckor efter mitt första Vipassana-retreat 2001), strosar jag nerför gatan klädd i svarta långbyxor och skjorta … på väg till ett möte. Jag börjar transpirera, känner frustrationen växa, svettas ännu mer … blir irriterad, “jag vill ju inte svettas !” …  jag hann bli ganska blöt innan tanken “kom in”, och jag gav mig själv orden ; “observera transpirationen (=sensationen/förnimmelsen), observera reaktionen (=irritationen) … vad hände ? Jag lovar, det tog inte en minut tills jag slutade svettas !!  Jag var helt torr strax därefter … och gick vidare, mot mitt möte, fascinerad av lektionen, och njutande av värmen.

“Arbetet” vi gör under kursen är naturligtvis menat att tas in i det “vanliga livet!. Vi tränar alltså sinnet i att inte reagera på sensationerna i kroppen, ej heller på starka känslor eller negativa tankar. Goenka ; “Ett balanserat sinne som inte reagerar åt någotdera hållet, varken bortstötande eller med girighet, fattar alltid hälsosamma beslut i livet … för sig själv, och därmd för andra”.

Navelskåderi ? Om man skulle sitta så för jämnan, absolut, men som Goenka också säger ; “Man åker till ett sjukhus för att få tillbaka hälsan och bli frisk, men man bor inte på sjukhuset hela livet. Man åker hem och njuter av hälsan, i sitt vanliga liv.
Du kommer till de långa meditationsretreaten för att återfå eller erövra, mental hälsa, så att du kan använda denna mentala hälsa, denna nya medvetenhet, dina insikter … i ditt vanliga liv”.
Han poängterar dessutom, att det är viktigt att vi förstår, att arbetet med oss själva måste komma innan vi kan ge riktigt ovillkorlig och kärleksfull omtanke till andra människor. “Serva dig själv först, så servar du sedan andra bättre”.

*******

Så passerar sakta dagarna … det är verkligen en resa. Mycket mörker, men ockå mycket ljus. Meditation i sig själv, leder ju oftast till en intensivare närvaro, och det korta långsamma promenaderna i trädgården, i månens sken … under solens uppgång och nedgång, de blir väldigt njutbara.
Vilan i gröngräset efter lunchen blir stark. Så också själva måltiden, bortom det annars så vanliga ”samkväms-pratet”.
Det blir enkelt att vara i nuet. Enklare än vanligt ? Ja, jag upplever det nog så. Vi har ju normalt en stark tendens att ofta kommentera, att tycka något om våra upplevelser, positiva som negativa. Medan vi pratar med andra … tycker och kommenterar, missar vi självklart det som händer, just nu. Vi pratar om det förflutna, det som just hänt, och missar det som just nu händer. Här kan vi inte göra så, hur gärna vi än vill ibland.
Man är med sig själv … med sig själv och den egna upplevelsen … snabbt försvinner behovet av den annars, till synes, så nödvändiga kommentaren !

Efter fm-passet dag 10, “lyfts” Noble Silence. “En sluss tillbaka till det vanliga livet utanför”, kallar Goenka eftermiddagen och kvällen som följer.
Dörrarna öppnas mellan kvinnor och män … vi får titta och prata, men inte röra ! Ivrigt delar vi våra upplevelser och känslor med varandra, mellan meditationspassen som följer. Klockan hinner passera midnatt innan lyset släcks i vårat rum. Jag upplever en stark gemenskap med de andra männen. Vi har alla gjort en högst privat resa, men också gått igenom något extraordinärt tillsammans. Det känns i luften.
Efter morgonmeditationen nästa dag, så avslutas så kursen på Dhamma Neru … för denna gång. När jag sakta går ut genom grinden tränger sig en liten, liten önskan på … om en snar upprepning. Jag observerar tanken, jag känner och observerar den starka känslan av separation … och går vidare mot tåget som ska föra mig, via Barcelona, tillbaka till södra Spanien.

Peter Buchar